Jag har sträckläst denna bok idag, och har nu lagt ifrån mig den med en stor klump i halsen och en tro på att människan kan resa sig från det mest fruktansvärda.

Det är fantastisk och fasansfull bok på en och samma gång, hur nu det kan vara möjligt. En berättelse om att gå segrande ur ett stort trauma, både fysiskt och känslomässigt. Jag slogs av att det i början av boken kändes som att jag läste en välskriven kriminaldeckare, men allt det jag läser har hänt, på riktigt! Det är sjukt och ofattbart.

För mig en oerhört viktig bok att läsa och ta del av. Det är Emmas egna ord på det som hände, om hennes och hennes familjs kamp för att få upprättelse för barnen och hur hon bearbetat och kämpat för att få ihop sin egen bild av det hon varit med om. Och om att sorg inte bara ges uttryck genom tårar från ögonen….

Det som fick mina tårar att falla, var inte de hemska beskrivningarna av attacken eller genomgång av de två rättegångarna, utan när Emma skriver direkt till sina barn. Det är så in i själen träffande.